"Det gör inget om du glömt något. Då vet jag att du kommer tillbaka." sa Han efter att jag kysst honom farväl. Jag sa att jag hade alla mina smycken (det är det jag glömmer oftast) och min tröja. Men ingenting i världen skulle kunna hindra mig från att komma tillbaka.

Vaknar, fortfarande full. Känner att om ett par timmar kommer huvudvärken. Sträcker mig efter vattenglaset.

Det har blivit närmare än någonsin. Allt.
Vi älskar närmare, pratar närmare, sitter närmare. Andra berättar om vilda nätter, äventyr i asfalten, fester med främlingar, sådär som man ska vara när man är ung. Vi lyssnar, men vet att vi inte behöver det. Vi gör det om vi vill, men vi behöver bara varandra.

Vi promenerade till tåget jag skulle ta. Kysste varandra hejdå, jag gick upp på perrongen och upptäckte att tåget precis gått. Tog upp telefonen för att ringa honom, men ångrade mig. Det var ju bara en minut sen vi sagt hejdå, och jag kunde kanske överleva att vänta på nästa tåg själv. Fast när jag vände mig om stod han där. "Såg att tåget gick, tänkte hålla dig sällskap."

Och på kvällarna ligger jag under täcket med telefonen tryckt mot örat och pratar. Om sommaren, om konflikträdsla, om att vilja men inte riktigt orka. Pratar tills jag får ont i halsen och vaknar upp utan röst nästa morgon.  Men det är det värt.

Träffade honom efter en vecka isär, långt ifrån varandra rent geografiskt. Det blir alltid lite värre då.
Vi struntade i att han slutade sent, att jag hade en viktig tid att passa, att det hade varit smartare att ses en annan dag.  Vi hann spendera exakt 186 minuter tillsammans. Och direkt när vi skiljts åt, när jag bara gått runt gathörnet, kommer ett sms. "Jag saknar dig."
Han ringde på kvällen när jag gått och lagt mig. Låg och pratade och skrattade under täcket. Men när vi la på kändes min 90-säng oändligt stor.

Att vakna mitt i natten av att han drar mig till sig och kysser mig på halsen.  Precis på rätt ställe.

Då blir det inte så mycket sömn.

Eftersom jag är få fruktansvärt neurotisk förberedde jag mig i helgen på att nu, nu var det slut. Det grundade jag på att Han inte svarat på meddelanden som jag skickat under lördagsnatten, under påverkan av min vän alkoholen.
Nästa dag ville jag dunka huvudet i en väg. Jag är så fruktansvärt idiotisk som gång på gång går ifrån min princip om att hålla fingrarna borta från min mobil när jag är full. Och vem svarar egentligen på sms som kommer in kring fyra-fem-tiden på morgonen?
Vi sågs någon dag senare. Och allt tvivel är som bortblåst (för tillfället). Jag saknar redan Hans armar runt mig. Att vakna och lägga mig mot Honom och känna hur Han håller om mig hårt, som om jag annars skulle blåsa bort med en osynlig vind. Att ligga hud mot hud och lyssna på Hans andetag och hjärtslag, men ändå inte känna sig tillräckligt nära.

Det gör ont av saknad bara att skriva det här. Jag är helt jävla hopplöst kär och älskar Honom.

En natt vaknade jag av att Han började kasta sig oroligt av och an i sömnen. Han mumlade något, satte sig plötsligt upp och gick ut ur rummet för att röka. När Han kom tillbaka såg jag hur Han darrade.
Han hade fått en panikångestattack, utan att veta varför. Det har tydligen hänt förut.
Resten av natten höll jag om honom, så hårt jag kunde. På morgonen sa han att det iallafall var hans bästa ångestattack någonsin.

Träffade Honom dagen efter att Han kommit hem. Vi for runt i tunnelbanan, vandrade omkring i en iskall förort, väntade på en buss som körde förbi, åkte med nästa, åkte in mot city, kom till lägenheten, kysstes nästan utan avbrott för att andas.
Stod på tå och höll om Honom så hårt mina veka armar kan.

Nu saknar jag Honom igen.

Jag vet absolut ingenting bättre än att somna och vakna brevid honom. Ingenting. Ingenting fyller mig med samma känsla av total harmoni, att jag inte behöver vara någon annanstans i hela världen.  Att jag är på precis rätt plats.

Betyder det att jag älskar honom?

Men helvete, jag gör väl det, har bara så förbannat svårt att erkänna det.

Och jag antar att jag måste säga det ordentligt till honom snart. Utan mod som kommit med alkoholen. Säga det på riktigt, kasta mig ut utan livlina.

Imorgon kommer Han hem.
Och jag har saknat Honom så förbannat mycket. Kanske inte som att någon kapat av en arm, men som att någon tagit mitt hjärta i pant. Det är fortfarande mitt, men liksom inte med mig. Eller strypt strömmen till det. Som en svag liten flämtande låga som håller på att drunkna i stearin.

Återigen bestämde jag mig för att inte höra av mig till Honom när jag var full. Återigen bröt jag det löftet. Mycket.

Och igår kväll fick jag Hans godnatt-sms, precis när jag kröp ner i sängen. Fyra timmar senare vaknade jag av ett till. "Svårt att sova utan att hålla om dig. När vi ses igen ska jag hålla om dig hela tiden. Inte släppa. Jag saknar dig."

Jag sa det inte till Honom, men så känner jag med. Kramar desperat kudden. Om mindre än fyrtioåtta timmar får jag träffa honom igen.

Gav mig själv ett strikt förbud att inte vara för på. Så när vi hade en textkonversation på fredagen svarade jag inte på Hans sista meddelande. I förbudet ingick att inte skicka första eller sista meddelandet. (Ni kanske tycker att jag inte ska hålla på och "spela spel" men det var delvis för att jag skämdes över min otroliga mängd sms när jag några dagar tidigare var ute och hade några promille i blodet. Jag hatar alltid mig själv dagen efter.)

När Han cirka 52 timmar senare (det vill säga efter helgen) ringde för att säga att Han var hemma och ville prata med mig blev jag överdrivet himlastormande fånigt lycklig.Jag hade haft en kvalfylld helg där jag nästan maniskt satt och fingrade på telefonen, men försökte sysselsätta mig med annat.

Dagen efter bröt jag mitt andra förbud om att jag inte skulle vara den som tog initiativet till att träffas. Jag tänkte efter och insåg att det nog var Han som föreslog det förra gången. Så det var okej. Och regler är till för att brytas.

Jag hade förmodligen torkat ihop till en mumifierad katt eller något (sådär som dom hade i forna Egypten, där dom dyrkade katter) om jag inte hade träffat Honom då. Det är som att jag skulle kunna stå i flera timmar i Hans famn och stryka Honom över ryggen och nosa på Hans tröja och höra hur Han mumlar i mitt hår.

(Och jag hade saknat Honom rent fysiskt också. Skrattande och snabbt, medan Hans bror lagade mat åt oss i rummet brevid.)

Vi var några som skulle ses på en bar.
En efter en droppade alla av, den sista av sjukdom ett par minuter innan vi skulle ses.
Till sist blev det bara Han och jag. Och öl. Och cigg.

Vi pratade om musik. Och hur tiden vi lever i kan vara så hetsig.

Han kom tillbaka från rökrummet, hade hittat några bekanta som slog sig ner.

Jag var lite dragen, diskuterade därför vitt och brett med dem (annars är jag väldigt tyst inför främlingar).

Och hela tiden höll Han min hand på bordet, utom när Han släppte den för att stryka undan en hårslinga från mitt ansikte eller smeka mig på ryggen.

Och när han rökte kysste Han mig i nacken när Han kom tillbaka.

Det blev en tidig kväll, Han såg att jag blev trött kring halv två. Vi gick hem till honom.


Den natten sa vi det igen, båda två. Men återigen var vi båda fulla. Men jag försökte se Honom i ögonen och visa att jag tror att jag menar det. "Jag älskar dig."

Så många minuter sen var det jag sist kysste Honom. Vid en buss.

Om några dagar åker Han bort för ett litet litet tag. Inte ens en vecka är Han borta.

Men jag vet redan nu att jag kommer sakna Honom mer än jag klarar om jag inte får träffa Honom igen innan han åker.

Men har lovat mig själv att inte säga det. Sitt still. Låt hjärtats taktfasta trummande gå långsammare.
Hoppas på att Han föreslår det.

Det senaste dygnet har jag skickat några meningslösa meddelanden. Jag önskar jag kunde ta bort dem.

Ibland undrar jag hur mycket (eller snarare om) jag skulle kunna såra Honom.
Om jag dansade med någon annan.
Om jag kysstes med någon annan.
Undrar hur mycket det här betyder för Honom.

I min säng. Efteråt.
Han ligger ovanpå mig, våra ben intrasslade i varandra.
Håller om varandra hårt och bara andas.
Viskar.
Luktar på hans hals.
Vill aldrig släppa taget.