Så nära

Det har blivit närmare än någonsin. Allt.
Vi älskar närmare, pratar närmare, sitter närmare. Andra berättar om vilda nätter, äventyr i asfalten, fester med främlingar, sådär som man ska vara när man är ung. Vi lyssnar, men vet att vi inte behöver det. Vi gör det om vi vill, men vi behöver bara varandra.

Vi promenerade till tåget jag skulle ta. Kysste varandra hejdå, jag gick upp på perrongen och upptäckte att tåget precis gått. Tog upp telefonen för att ringa honom, men ångrade mig. Det var ju bara en minut sen vi sagt hejdå, och jag kunde kanske överleva att vänta på nästa tåg själv. Fast när jag vände mig om stod han där. "Såg att tåget gick, tänkte hålla dig sällskap."

Och på kvällarna ligger jag under täcket med telefonen tryckt mot örat och pratar. Om sommaren, om konflikträdsla, om att vilja men inte riktigt orka. Pratar tills jag får ont i halsen och vaknar upp utan röst nästa morgon.  Men det är det värt.

RSS 2.0